Han/Hon , den där speciella i era liv..

Visst är det underbart att ha någon man älskar så mycket att det inte går att älska mer. Ja , det är underbart och man ska vara lycklig att man får ha någon så viktig i sitt liv. Jag har verkligen hittat den personen , personen som får mig att känna att med honom vid min sida , ja då klarar jag allt! Det är han som blivit min stora trygghet i livet , det är sjukt så trygg man kan känna sig med en annan människa. MEN någonstans på vägen hit , så verkar det lätt att tappa bort sig själv , sin självständighet , vissa egenskaper man hade förut. Kallas det att bli beroende av en annan människa? Jag hoppas verkligen att mitt å R´s förhållande varar livet ut , finns inget jag önskar mig mer än det och jag är såå glad att jag fått träffa denna underbara människa , att få kalla honom min och jag ser verkligen en framtid med honom , med barn och hela kitet : )

Men , jag känner att jag som sagt tappat bort lite av mig själv. Jag saknar sidor av mig själv som fanns där förut. När jag tänker tillbaka på mig själv , efter mitt 4-åriga förhållande där å jag var singel ett tag. Då kände jag mig så himla stark , självständig och så j*vla bra! Nu känner jag att jag kastat mig lite för mkt i en annan människas armar , där jag har det väldigt bra såklart. Men jag blir rädd , rädd för att om jag någon gång skulle bli ensam och tvingas leva utan honom. Jag blir f*n rädd att inte klara mig ensam längre :O innerst inne vet jag ju att man klarar en sån grej , det finns ju tuffare saker att gå igenom. Och jag hoppas och tror verkligen på oss så jag vet inte varför detta blev så grubbligt! Vi har det bra , älskar varandra , ser en framtid ihop : ) can´t be better.

Det hela handlar förmodligen om min ständiga rädsla att bli lämnad. Spelar ingen roll på vilket sätt. Som jag nämnt tidigare , jag är livrädd att min mamma ska dö. Men förutom att att lära mig tackla det här med döden , att bli lämnad (oavsett hur) osv så skulle jag faktiskt behöva hitta lite av mig själv igen , min självständighet och styrka , även fast jag älskar det liv jag har och alla runtomkring mig...

Kommentarer
Postat av: mor

Min lilla gumma....jag har känt precis som du, det vet du..men jag har lärt mig att inte vara rädd, mister sin mamma det gör man en dag,du ser på mig Jag klarade det,man gör det....beträffande kärleken,och att hitta tillbaka till dig själv så kommer det med när livet ordnar sig med jobb odyl...du är så lik mig vilket är lika med att du klarar av allt du med!och i grund o botten är du ingen beroende människa,kanske bara känns så nu, du ÄR stark men sårbar,precis som jag tycker att man ska vara. Älskar dig...

2009-10-09 @ 15:56:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0